Ridskolehästar
Att rida privathäst öppnar så mycket. Man får på något sätt mer kännslor för hästarna och hur dom egentligen mår. Därför känns det nästan jobbigt att rida ridskolehästar nu.
Tänk hur tråkigt det måste vara! Att bara springa runtrunt i ett ridhus, tre timmar om dagen, varje dag, förutom kanske en dag när dom går i sina små, leriga rasthagar. Hemskt!
Det är så stor skillnad ändå. Jag tycker jag rider länge när jag rider Prince i en och en halv timme och det känns som att det är uttråkande för honom när jag rider dressyr på banan tre dagar i rad.
Tänk att vara häst och aldrig få gå i en stor hage och bara äta gräs med kompisarna, det ju inte så på alla ridskolor att det inte finns gräshagar men på min som ligger i stan är det så.
Den ändå frihet ridskolehästarna får är ju det en och en halv månads långa betet och det är ju bar förstås. Men det är ju fortfarande elva månader fulla av arbete och barn som springer ut och in i spiltan, inte ens en box får dom ju..
Jag tycker inte det är konstigt att dom flesta ridskolehästar (åtminstone på min) är så sura och griniga. Men det tråkiga är ju att folk blir rädda för dom sura hästarna vilket gör att dom hästarna inte får någon skötare och då inte får någon att känna igen och ha tillit till. Alltså nästan ingen kärlek alls, vilket jag tror att hästar behöver. Alla behöver ju kärlek, hästar som människor.
Jag har aldrig riktigt tänkt på det här förut, men när jag börjat rida privathäst så inser man verkligen skillnadern.
Jag kommer fortsätta på ridskolan trots att det känns fel att behandla hästar så som ridskolehästar faktiskt behandlas, då jag får ut mycket av det och det finns fina hästar som kan vara svårt att hitta privat. Men i vår kanske jag slutar. Jag får se hur det känns då och om jag har någon annan häst.
//Angel ❤
skriven
Håller verkligen med dig. Det var därför jag slutade. Men tänk dig för innan, för man lär ju sig så himla mycket. Alla kompisar osv. men du har helt rätt, de behandlas illa! :(